Review Summary: Och det roligaste av allt är att ni förmodligen inte begriper ett jävla ord.
Vilka kriterier måste någonting uppfylla för att klassas som progressivt? Kärnan i avhandlingen av The Moody Blues banbrytande mästerverk
Days Of Future Passed innefattar ett försök att finna mening i en ihoptrasslad fråga om huruvida en musikrörelse kanske skulle behöva ta nytta av att reflektera över sin fundamentala funktion i den moderna musikindustrin.
Att definiera genrer är, öppningsvis, endast en lätt uppgift tills små (men avgörande) motsägelser och/eller djärva utsvävningar eroderat ytan över vilken dess ursprungliga klassifikation är befäst. Myllret av äventyrliga experiment äventyrar säkerheten i en definition av själva fundamentet som urholkats enligt samma sats. Vad är min poäng? Min poäng är att konsten att precisera genrer inte är en träffsäker formel, någonting som dessutom riskerar att fallera på sin egen utvikning ifall, likt ett korsord, en tes inte stämde i början av spekulationen. I moderna tider har abstrakta avvikelser snurrat ihop subgenrer (i.e. black och death metal-tesen), ursprungliga antaganden angående huruvida någonting bör definieras med utgångspunkten i ljudbild, lyriska koncept, instrumentbruk eller principiella värderingar visar sig bristfälliga och det största brottet av alla - progressiv musik har blivit ett klistermärke.
Vilka kriterier måste någonting uppfylla för att klassas som progressivt? Jag blottar mina båda handflator och uttalar mig om att
Days Of Future Passed var progressiv i definitionens fullaste bemärkelse och här stöter vi på vårt första problem. Ursprungliga antaganden angående den progressiva rockens natur har vattnat ur det principiella värde som egentligen borde ha varit genrens utgångspunkt. Det är inte komplexa taktarter, melodier, lyriska innebörder, koncept eller instrumentell mångsidighet som bestämmer ett alsters nyskapande värde. Genren bör inte misstolkas som en klassifikation av teknisk begåvning utan som ledstjärna för innovativt tänkande och en nyfikenhet inför outforskad mark. Egentligen är genren alltså inte befäst i praktiska egenskaper lika mycket som en universell princip. Därför är neoprog en hycklande genre och popindustrins bakomliggande filosofi ett estetiskt brott (trots att satsen här är bakvänd). Problem nummer två - Emerson, Lake & Palmers
Brain Salad Surgery kolliderar med genrens egentliga syfte men levererar teknisk och experimentell rock med sådan finess att det hade varit en skam att avfärda dess geni. Nåväl, trots att skivan egentligen inte är progressiv i någon annan bemärkelse än vad som dominerar dess praktiska egenskaper så kan ett verk av sådan natur fortfarande besitta ett tungt värde; varken världen eller musikindustrin är svartvit nog att bara ta hänsyn till en enda princip. Varför tar jag då upp det här? Svaret är enkelt, jag vill skilja på utmärkt och nyskapande - progressiv rock (eller vilken som helst genre med utgångspunkt i samma sats) samlar alltså inte de båda under samma tak.
The Moody Blues schizofrena alster anno 1967 gifter utsökt barock/psykedelisk poprock med Peter Knights symfoniorkester, paketerat i ett lyriskt koncept om dag och natt. Här är det enda spår av progressiv rock skivans koncept (tidigare bevisat en missvisande kompass), det revolutionerande bruket av mellotron och en bakomliggande princip - att experimentera. Därefter plockar King Crimsons
In The Court Of The Crimson King upp flaggan som spunnits av bandet i fråga och definierar en helt ny musikrörelse. I mitten av 70-talet tappar rörelsen den unika princip som utmärkte den och snurrar ner i en nedåtgående spiral där härmapor greppar hammaren i framtidens domstol. Jag älskar inte
Days Of Future Passed för att den fungerar som ledstjärna till en hycklande genre - jag älskar den därför att den uppmuntrade handlade utifrån den odödliga princip som sporrar mitt gripande intresse för musik och håller estetisk anda vid liv.
